Jag vågar inte, verkligen inte! 

Rädslan är alldeles för stor, den greppar mig och håller mig fast. 

Det känns på ett sätt så jävla rätt, men är så rädd att jag än en gång har fel... 

 

Att jag konstant och ständigt ska oroa mig och noja. Så otroligt jävla jobbigt.

Men jag har för mycket i huvudet som snurrar, jag inser mer och mer hur annorlunda jag faktiskt är med alla mina tvång och fobier. Jag ser det tydligare och tydligare vilket såklart skrämmer mig. Jag vill ju bara vara som alla andra, en sån där vanlig tjej-tjej lixom.

 

Men känner mig så långt ifrån det man bara kan komma.. I morgon bär det av till Trosa för bröllop. Första bröllopet jag går på faktiskt. Men ni förstår inte hur mycket ångest, panik, oro, terapi, samtal jag går och gått igenom för att kunna medverka i morgon. Lika så med klädseln jag vill ha, men kommer känna mig fulast av alla, obekväm och så otroligt fel. Ändå vill jag ju såklart gå! 

energin har tagit slut på vägen, eller hur jag ska förklara. Men vet att det ändå kommer bli trevligt när ja väl är där. Har nära vänner och familjen där, så de känns jätte skönt. 

 

godnatt <3