Det är otrolig svårt och komplicerat att försöka förklara och sätt ord på vad som försegår i huvudet. Men jag ska försöka så gott jag kan hur det kan/brukar snurrar i huvudet. 

 

Det blir som dialoger, diskussioner i huvudet. Jag är tyst, men i huvudet är det som en sal fullsatt med människor som pratar och säger saker... (Ett möte som blir kaos, typ) Jag hör inte röster utifrån utan detta sker i huvudet (stor skillnad enligt psyk). Tex när jag ska/har ätit eller sitter och äter. Jag får sån ångest för i huvudet säger tankarna att jag inte ska äta. Att jag redan är tillräkligt tjock, ful och värdelös (m.m). Lägger jag upp lite mat så vill jag inte äta det, samtidigt vill jag inte se det så oftast slänger jag i mig det så jag slipper se det. Men då blir ju ångesten skit stor och komplicerad.. varför åt du, varför tog du sååå mycket, lägga av.. Samt ont i magen.

 

Jag får sitta och tvinga mig att äta vilket är fruktansvärt!
(svårigheten varierar så klart, men nu har det blivit värre igen.. En hel del har att göra med att jag gick upp mycket i vikt av den satans medecinen, men slutat med den nu) 

 

Sen är det också ångest laddande att gå och handla. Om jag någon gång får för mig att unna mig något litet onyttigt tror tankarna (och jag) att personen i kassan ska dömma mig,
"Ska den tjocka äckliga tjejen äta sig ännu fetare" 
Lika så om de är middagar hos/med vänner, då vill jag absolut inte lägga upp mat. - Tankarna tror att jag blir dömd

Detta gör ju att jag helst inte vill handla mer än det jag verkligen behöver. Skriver lapp innan så jag slipper vara i butiken så länge. Blir så stressad i affärer. Jag tar hellre något hemma innan eller efter när det är olika tillställningar med vänner och bekanta.

 

Jag har också svårt att sitta/stå vart jag än är. Jag måste fokusera på hur jag står/sitter, hur jag pratar, hur jag beter mig, hur jag går, hur jag formulerar mina meningar. Där av är de ju otroligt skönt att bara vara hemma själv (undvikande, enligt tvångsenheten). För då kan jag slappna av lite, väldigt lite dock. För här hemma har jag ju massa speglar som påminner mig om hur tjock och ful jag är.. och då setts hela faderullan igång i huvudet.

 

Så inprencip vad jag än ska göra, handla, åka buss, åka tåg, träffa familj/vänner, läkare, äta, vara social så krävs det så fruktansvärt mycket kraft och energi från min sida. Krävs så mycket förberedelser. Så vissa dagar orkar jag bara inte, man ger helt enkelt upp vissa dagar för att man är för utmattad och trött.

Tex sa psykologen på tvångsenheten, när jag berätta att när jag jobbade och gick i skolan gick jag upp två-tre timmar innan jag behövde gå hemifrån för att förbereda/fixa mig. "Oj, men de blir ju som två arbetspass, med ditt fixande och sen resväg"

Jag berättade då att jag oftsat var helt slut på kvällar och helger. Ville bara vila upp mig. Men kände sån stress i kroppen att jag hade svårt att ta det lungt. 

 

Nu idag, är det snart en vecka sen jag slog i huvudet och fick hjärnskakningen. Fruktansvärt! Men jag har inte orkat eller kunnat göra annat än sova/vila dagarna i ända. Skönt på ett sätt för då sover jag bort allt, slipper möta ångesten. Samtidigt som det är skit stressande att se vad som behövs göras här hemma och allt jag missar pga en satans hjärnskakning. Jag är ju illamående hela tiden så sug efter något finns inte. Men vet att jag måste få i mig något mer än vatten.

Så försöker idag igen att peta i mig en näringsdryck.

Dom är goda, så inte det som är problemet. Problemet sitter i huvudet. Att nu när jag ändå mår illa kan jag ju passa på att skita i maten. Slippa få i mig kalorier. Men jag vet ju att kroppen behöver näring, jobbigt.. otroligt jobbigt dilemma.

 

Att vara så vuxen och medveten. Men tankarna är de samma som när jag var tonåring. Det är fruktansvärt jobbig, vet inte hur jag ska förklara.. Hjärnan blir glad och typ berömmer mig om jag lyckas äta/få i mig så lite som möjligt. Det blir som ett lyckorus i kroppen, att man faktiskt lyckats med något trotts att man är totalt misslyckad. (enligt tankarna)

 

Men om man då däremot fått i sig något så blir det kabalik, värdelöshets känsla, misslyckande. 

Så det är inte BARA att äta...

Hoppas du/ni förstår nogårlunda, kanske lite rörigt och otydligt men hoppas på en liten inblick på hur kämpigt detta helvete är..