Ni (och jag) får kalla mig dum i hela jävla huvudet.. Helt ärligt så är jag sjukt jävla trött på mig själv på många olika sätt.. Dels det psykiska, men sen har vi det här med kärlek och känslor.. Att de sitter så hårt.. 

 

Ni som känner mig eller följt mig länge vet att mitt ex är Micke.

Vi var tillsammans i 8 år och 2 av dom var vi sambos.. Sen hamna jag i psykos och vart en helt HELT annan person och gjorde otroligt mycket hemska saker mot mina nära och kära, som jag ångrar så djupt.

Men just då visste ingen av oss att det var en psykos.. 

 

Så att bära på att jag slängde ut honom, fast det är honom jag vill leva med, gör ont!

Det är så frustrerande och irriterande att ha sånna starka känslor, kär, förälskad och känna lycka så fort jag bara får träffa honom över en middag.. Att inte få "använda" känslorna som jag faktiskt har.

Jag/vi har diskuterat våran "vänskap" ett ex antal gånger att mina fingrar räcker till..

Och dem har slutat med att han sagt att vi ska bara vara vänner... Men det blir aldrig "bara vänner".

Och efter som att jag är så förälskad som jag är så faller jag, vill han vill jag. - That´s it!

 

Ja, jag är brutalt ärlig här i bloggen nu.. Men det är för att jag måste försöka "lätta" på det här..

Jag är bara idiotisk som försökt träffa andra lite grann.. Det har bara slutat fel. 

 

Men jag får höra av mina vänner att jag kan inte göra mer än jag gjort för att visa min ånger för det jag/psykosen gjorde mot Micke.. Jag har försökt visa hur mycket jag tycker om honom.. Jag har lagat middagar, bjudit över på fika, köpt nallar, skickat blommor till hans jobb osv. Vad mer kan jag göra? 

 

Det jobbiga nu är att jag måste sätta stopp för en annan kille som tydligen börjat få känslor för mig.

Det gör så ont att såra andra, men jag kan bara inte ljuga, ALDRIG men framförallt inte när det gäller känslor. Så länge jag och Micke ses och inte vet vad vi är så får jag låta det vara så. 

Det är bara tiden som kommer visa hur saker och ting blir. Men det är klart att jag och mina (förbaskade) känslor hoppas. 

 

Ibland önskar jag att jag kunde vara som andra... Att aceptera det som hänt/varit och gå vidare. 

Men som psykolgen sa "Det är en slags sorg du bär på, du måste få sörja. Sen hur lång tid det tar kan ingen av oss veta"

Det försöker jag bära med mig. Men det är också svårt efter som att jag är endå 25 år och den enda singeln i min vänskapskrets.. De andra förlovar sig/gifter sig/skaffar barn/reser ihop/flyttar ihop.. Att stå bredvid gör så klart ont, jag vill också göra allt det där.. I alla fall vara med den man älskar, bara det skulle räcka och bli över för mig. 

 

Jag har sen tonåren fått höra att jag tänker och anyliserar saker och ting ovanligt mycket.. 

Vilket jag tror är dåligt, efter som att jag tänker sönder saker, jag kan tänka på något roligt och i slutändan har jag kommit fram till att det är ur trist.. Men man kan som sagt inte stänga av hjärnan/tankarna...

 

Hoppas ni har en trevlig helg!