Igår vaknade jag och kände mig lite halv seg. Kl 15 skulle jag till psykologen, sista samtalet med honom. 

 

vid 1 tiden hörs jag och ängeln. Tappar hakan och blir alldeles rörd när han säger att jag är välkommen för han är ledig från jobbet. 

 

Jag sken upp som en sol. 

Vi hade så otroligt mysigt och underbart! Vi la oss mitt i natten. Pratade i timmar. Vi sa godnatt, jag kunde lätt ha somnat intill hans bröstkorg lugnt och stilla. Men ville hålla mig vaken för att se klart filmen men främst för att ta vara på varenda sekund jag får vara med honom.

 

Han somnade, jag slumrade till men ville inte somna. Ville hålla om och titta på denna underbaring så länge jag kan och får. 

Känner mig så trygg, lugn, harmonisk det är helt otroligt underbart! 

Men... Att det alltid ska finnas ett jobbigt men, jag vet mycket väl att poff så är det underbara borta. Det kan gå på bara några sekunder så har allt som var så bra rasat. 

Det vet jag som sagt mycket, mycket väl... 

 

Jag försöker tänka att det är jag och Elvis mot världen. jag vill inte bli sårad igen. Jag lovade mig själv att inte tycka om någon på "det där sättet" igen, för om, säger om, det rasar helt vet jag hur ledsen jag kommer bli.

 

Försöker inte hoppas eller tro på något. Men Ängeln har förändrat mig till något otroligt positivt, jag kämpar ännu mer för det liv jag vill leva. Kan inte råför mina känslor...