Det är så jävla mycket nu att jag tror huvudet sprängs snart. Läkare hit o dit, psykologer här och där. 

Mitt i allt ska jag även fatta beslut. Beslut som är otroligt viktiga. Det känns både jobbigt och läskigt att ta sånna beslut i det här läget. 

 

Det är nästan 100% färdigt att jag fick/hamnade i psykos för 3 år sedan. Tiduppfattningen är inte så där jätte bra. Vänner har fått berätta vad jag gjorde, sa osv för jag minns inte. 

 

Det är otroligt tufft och jobbigt att leva med detta. Det pågick nästan i 3 månader. Jag gjorde slut med mitt ex, några veckor senare ringde jag min vän och frågade varför han flyttat. 

Två månader efter detta frågar ja samma vän samma sak. 

 

Jag vet inte vad jag gjort, det låter ju heeelt sjukt i någon annans öron. Men jag måste försöka lära mig att leva med att det hände. 

 

Så där av känns det jobbigt att ta beslut när jag inte har 100 koll på mig själv. Vad jag vill, vad jag inte vill, hur mycket jag orkar kämpa för.. Det är så komplicerat!

 

Jah drömmer om att en dag få vakna upp bredvid den jag älskar, ligga kvar en stund och gosa. Sedan gå upp och dricka te, kaffe och kyssa hejdå och gå till våra jobb...

 

men min väg dit är längre än någon annan kan förstå. Ingen kan förstå exakt vad som föregår i mitt huvud. Knappt jag gör det. 

 

Men jag är kvar här, och jag kämpar än - som jag mer eller mindre gjort hela livet..