Tänk att huvudet, tankarna, känslorna kan påverkas så otroligt mycket av olika mediciner. 

 

Jag har gått på fel mediciner.. När jag var 15-16 fick jag första gången recept på antidepressiva men vågade inte använda dom och vågade inte säga det till någon. Jag ville inte vara ett Depp offer.. En sån som folk trodde att de skulle tycka synd om. 

 

Jag har och får höra att jag skulle/ska vara mig själv.. Men vem var/är jag? 

 

Jag hörde röster, när jag vart äldre, kanske 10 så märkte jag att alla hade inte röster som det hörde. Alla var inte missnöjda med sig själva, samt fick det bekräftat av demoner. 

 

Jag har alltid varit smått besatt av att spegla mig, titta på hur ful jag är och få rösterna att trycka ner mig mer, de höll ju med mig. På något vis kände det tryggt. 

 

Jag kan inte med ord beskriva hur det är och varit att leva så här. Samtidigt vet jag inte hur det är att leva utan detta, det är en del av mig. 

 

Nu fick jag höra att jag eventuellt har en diagnos

 

BDD - att man bland annat har fobi för sin kropp. 

Jag har nästan alltid avskytt bikini, kläder har aldrig passat mig, jag har alltid fått och får ångest när jag är näck och ska duscha.. Jag blundar ALLTID i duschen, osv m.m 

 

Jag har tvångs beteenden som ingen riktigt tänkt på. Utan när jag klagat över mig själv har folk sagt emot men rösterna i huvudet har hållt med. Och dem har alltid funnits där, men för att KRITISERA mig. Och efter som att jag hatar och avskyr mig själv så är det klart att rösterna blivit starkare och starkare. 

 

Att jag fick höra denna diagnos...

jag vart chockad, lättad, rädd, glad 

så blandade känslor. Men jag måste låta det smälta mer, samt två nya mediciner som dämpar rösterna och ska trycka bort negativa tankar. Helt sjukt, men troligt vis kommer jag ev behöva de här två medicinerna hela livet för fungera nästan helt "normalt"...