Mitt förra inlägg skrev jag igår men såg idag att de inte blivit utlagt. 

 

Igår kom min bardonsvän Julia hit. Vi grillade, drack vi och pratade, otroligt mysigt! 

Vi drog sedan in till stan och de slutade med en ute kväll på 54 (?) på medis i alla fall.

 

I dag har det åskat och regnat massor! Så jag har legat på soffan och kollar på the Walking dead. Sovit till och från.

 

Jag är så matt i huvudet, så matt i kroppen. Jag känner bara uppgivenhet. Verkar bli fortsatt hel tids sjukskrivning 3 v till... Men får besked om det den 8:de augusti så fram tills dess flyger mycket tankar.. 

Jag VILL jobba, jag VILL ha orken till det

Jag VILL ha ett "normalt" liv. 

Men sen kommer oroligheten..

kommer jag vetkligen orka?.. Eller snarare hur ska jag orka? Är otroligt inne i depressionen, tankarna, rösterna, hjärnspökena, ätstörningen.. Plus värmen. 

 

Svårt att äta, dålig på att dricka, sover Inge vidare. Så det spelar såklart också roll i hela måendet.. Jag som redan har tillräckligt med negativa "saker".

 

Är så trött, så fruktansvärt trött på det här. Vill inte gnälla men när fan ska det vända?

kommer det att vända?

 

Psykologen frågade mig om min framtid... Jag tittade på honom med tom chockad blick (tydligen). Jag kämpar med att ta dag för dag. Men även försöka planera in saker så jag kan försöka se fram emot saker. (Vilket han vet) han undrade mer om hur jag tänker mig. Men det är så fruktansvärt rörigt.

 

De liv jag engång drömt om är omöjligt långt borta. Så det har jag strukit för att inte bli besviken, arg och irriterad på mig själv, på mitt liv, igen. 

 

Men att jag önskade att jag kunde se framtiden som mina vänner/nära gör. Positiva saker, mål och riktningar. Det är som om vi alla hade kompass vi skulle följa, du ser hela tiden vart pilarna visar, visar hur du ska gå. Medans mitt går på hög varv så mina pilar snurrar runt super fort... Så att jag vet inte hur jag ska gå överhuvudtaget. Ändå håller jag i mitt kompass än och försöker ta mig fram...