Samtalet idag började med att jag bröt ihop och bad henne ta bort mig från denna jävla skit planet.

Att jag känner mig straffad. Dels de som hände med mamman och bebisen i Onsdags sen ringde f kassan och sa att jag måste skicka om alla läkarintyg för att läkaren glömt att skriva under.. GAH de här tar knäcken på mig!

 

Lång diskussion om det..

Sen beröm för att jag klarar målen. Tack och lov ville hon inte släppa mig för än någon annat ställe svarar på hennes remisser. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om inte hon fanns. 

 

Pratade mycket om barndom, uppväxt, familj/släkt, skola.

Vi diskuterade mest hur jag hade det i skolan. Att jag hamnat i kläm bra många gånger.. Eller snarare under alla år jag gått i skolan, och la den skulden på mig själv, då hon säger.. 

 

"Det var inte dig det var fel på, i så fall dina vänner om vi nu ska säga att det var fel på någon. Det var dina vänner som inte kunde acceptera att du såg de bra hos alla, vare sig det var en tönt, mitten eller en av de coola. Om någon mådde bra eller dåligt, hur personen var eller vem den var så har du ställt upp. Vilket mod för att vara så ung, man är 12 år i åk 6! Sen att dom inte såg dig på det sättet är ju just för att DU kunde läsa av andra otroligt tidigt och det är inte så vanligt. Du har verkligen de där med att känna av personens aura, så som man säger att barn och djur känner av" - Osv, hon sa massor som var så klokt. Jag önskar jag hade haft det här samtalet i åk 3-4 och fortsatt med det till åk 9. Det hade varit otroligt stärkande. 

 

Nya uppgiften var att gå in på bibblan och hitta minst 3 böcker jag kan tänka mig läsa, böcker om depressioner, panikångest, oro osv. Hittade tre som jag lånade. OTROLIGT JOBBIGT! Bara att öppna böckerna och läsa några rader sticker i ögonen. - Det här är inte jag och så ville jag bara smälla ihop boken och springa ut.