Ursch vad jag avskyr det stället!

Men i nöd får man bita ihop.. Här kommer uppdatering, har legat på sjukan som sagt och varken orkat eller kunnat blogga.. 

 

Kom som sagt hem i fredags och slagit i huvudet.. Antagligen värmen som jag inte klarar av.

 

Så lör em staplar jag mig till Veronica och Johan men känner hur yr jag blir på pendeln. Men jag biter ihop, vill så gärna träffa den mysiga familjen! 

 

Kommer dit en timme förtidigt (typiskt mig) efter ca en timme berättar jag för Veronica, pratar sedan med mamma om hur jag mår.. Hon hämtar mig och vi åker in.. rötgas och så. 13.5 timme senare får jag åka hem.

 

Men så kommer måndag morgon...

jag kräks, igen och igen... Ringer till slut vårdguiden och berättar. Hon säger att jag inte har något val.. Att jag måste åka till närmsta sjukhus så fort jag bara kan. 

 

Åker in, kommer in. Allt snurrar, ljuset är obeskrivligt jobbigt för ögonen. Kroppen är le lös och tung. Men jag biter mig i tungan och gör de läkaren ber mig. Men de räckte inte. 

Vart inlagd. Orkade inget, de ville byta om på mig men jag vägrade, orkade inte! 

Reste jag mig upp, bara byta ställning i sängen, så vart jag så yr och illamående. så att sitta och byta om fanns inte! Plus droppet i armen gjorde ju lite ont. 

 

Pappa kommer in och hälsar på. Orkar inte vara så social så länge men värmde verkligen att han och mamma kom. Och även alla ni andra som sms:at/ringt/facebookat/instagrammat/snapchatat

 betyder otroligt mycket, ni alla gör mig så rörd och jag påminns verkligen vilken underbart fin vänskapskrets, familj och släkt jag faktiskt har! 

Miljoner med tack och Kramar till er! 

 

Tisdag (idag)

Ena kvinnan som jag delade rum med var super orolig över mig.. "Du va typ lik blek, så kroppen såg grön/blå ut.. Precis som på döda människor. Du låg i samma ställning hela tiden. Så jag ringde på sjuk syster några gånger och sen kolla dom dig 1 gn i timmen" 

jag vet att jag vaknar till och en syster står där, ljust hår.. Känner att någon petar på mig igen och ja tänker "vad vill hon nu igen?" Men så är det en annan sjuksyster.. Snacka om att jag var helt borta i bollen! 

 

Vart utskriven vid 2, de va lite osäkra på att släppa hem mig men jag ville verkligen hem. Jag bråkade med frukosten, bråkade med lunchen. Så vid ett kommer ena sjuksyrran och tvingar i mig proteindryck. Jag säger först nej några gånger sen blir hon typ irriterad, sätter sig bredvid mig och kollar med strängd blick... 

 

Får i mig det och ett litet glas med nyponsoppa, trodde de va till någon annan men hon ville få i mig det Också. 

Jag vill bara bort... NU!

så jag ringer mamma tjugo i två.. Hon säger att hon inte kan komma tidigare.

 

jag lägger mig på soffan i dagrummet, tar av mig skorna. Mamma ringer, hon är påväg. 

Jag typ flyger upp, blir så klart yr som in i helvete och känner spyan i halsen (Ursäkta detaljerna). Jag går långsamt ut i korridoren och möter syrran som tvinga i mig dryckerna. 

 

Hon frågar hur jag mår, att ja fortfarande ser otroligt blek ut.. Jag säger att idag orkar jag i alla fall gå lite. Ber henne klippa av bandet och skriva ut mig... 

Då börjar hon prata om att jag kanske ska någon annanstans.. Jag skojar inte, jag säger hej då och tack för hjälpen. Hon går med mig till hissen och säger att jag behöver näring, om de så behövs via dropp el liknande. Jag blir typ skrämd och säger att jag måste gå för att mamma är här. Hon ber mig återkomma om jag mår sämre på något sätt...

 

självklart känner jag nu att hon var otroligt omtänksam och snäll. Men just då kände jag mig fången och ville ut, vart rädd för att bli fast på någon annan avdelning pga att jag har svårt att äta. Det ville jag inte! 

 

Från det ena till det andra.. 

Kommer hem, har fått brev från Huddinge sjukhus.

 

vart "några" rader uppdatering i alla fall... grattis och TACK till dig som kommit ända hit i inlägget! <3