Från självmords tankar till ogräs... 

På samtalet igår pratade vi mycket om hur mina tankegångar slutar när de bara spinner på. 

Jag satt tyst en stund, svalde hårt och tankarna blixtrade i huvudet. "Säg inte, säg inte, säg fan inget" 

Psykologen satt tyst, hennes blick gick från hennes antecknings bricka till mig, fram och tillbaka, jag tittade ner på golvet. Hon väntar in mig, herre satans vilket tålamod! 

Har säkert gått mer än två minuter. 

 

Hon tittar på mig en längre stund, jag ser hur hennes hals och andning förbereder sig för att prata. Hon "Vad var det första som kom upp i ditt huvud?"

 

Nu rusar tankarna ännu mera, på psyk har de sagt att jag inte bör nämna "rösterna" i huvudet efter som att de är som mina egna i huvudet, inte okända utifrån.

 

Jag biter ihop och svarar nervöst men ärligt, "Att jag är så ful, äcklig, konstig, fel, annorlunda så jag behöver inte leva" 

hon frågar ytterligare "Hur ofta slutar de så?" 

asso shiiit omg hur ska jag kunna ha koll på den räkningen.. Jag säger att jag inte vet, men att de är några gånger om dagarna. 

Självklart pratade vi väldigt mycket om det här. 

 

Jag går av bussen här hemma, möter en av grannarna vid vändplan och små pratar lite. Kommer till min brevlåda och möter ytterligare en granne.. Jag är så tankspridd, samtalet spelas upp i huvudet och jag är helt inne i att jag var så ärlig som jag var. jag la ju till att jag inte vill dö men att när jag hamnar i de stadiet vill jag inte heller leva (svårt att förklara men hoppas ni förstår). 

 

Min granne pratar om att hon klippt ner ogräset som börjat växa på min lilla jordhög bakom brevlådan... Jag fyller i att de inte gör något. Sen börjar hon prata om att de måste göras något, att de ser inte klokt ut. Att hon och några från styrelsen är villiga att hjälpa till...

 

Jag biter ihop och anstränger mitt yttersta för att svara trevligt... Från självmords tankarna till att diskutera ogräs. Snacka om olika värdar. 

 

Men så känner jag mig väldigt ofta. Att jag är annorlunda och lever ett liv som ingen riktigt kan förstå. Men visst, kanske kommer det en dag när jag är pensioner och allt jag tänker på är unga grannes ogräs...