Hör hur något låter.. Jag ligger i soffan, nedkrupen under en filt. däckade än en natt på soffan... Jag kisar med ögonen och inser att de är regnet utanför som låter.. Jag vänder mig in mot soff ryggen och försöker blunda, sova lite till. Klockan är trotts allt bara 5. Men det går inte, är så spänd inför idag, kommer känna mig som en mus instängd i ett hörn av lejon... 

 

Är otroligt rädd inför samtalet idag. Det går inte att beskriva paniken inom mig. 

 

Sjukdomen är så otroligt bra på att gömma sig, hålla sig undan. Den manipulerar hjärnan något fruktansvärt mycket. Vet hur jag ska säga/göra för att de inte blir uppräckt. - För det är som att skvallra för sin bästa vän.. Något man helt enkelt inte gör! 

Det är som att du ska ställa dig med boxningshandskar och slå det hårdaste du kan på din värsta fiende, men efter de första slaget känner du hur du slår på dig själv... Klart man slutar slå. 

 

Men idag begär det att jag bara matar och matar med de hårdaste slagen jag kan. Det kommer göra så fruktansvärt ont! 

 

Klockan är strax sju, har tvättat ansiktet och bara slängt upp håret i en boll. Är för trött för att duscha, sminka mig osv. Duschar när jag kommer hem igen.. Gosh vad jag längtar dit!

För då är samtalet över..