Fy fan vad jag är trött på mig själv, på min hjärna, på mina tankar, på mina röster.. På hela mig själv! 

 

Jag är så trött på att leva så här, men känner mig handikappad som inte kan göra något åt det. Jag behöver hjälp på vägen och hjälpen är på väg men ingen vet när. så det står lixom still.

 

träffa arbetsterapeuten igår... Har inte gjort min hem"läxa". Hon börjar med att fråga hur jag egentligen mår, hon tycker jag ser trött och hängig ut. 

Jag svarar att jag är trött och mår inte alls bra.. Hon ställer lite frågor och jag försöker svara så gott jag kan. 

Hon säger att jag är duktig, att jag är stark som kämpar på. - jag blir chockad när jag hör det, för jag håller inte alls med. 

Hon frågar vad jag tycker att jag är bra på.. Jag sitter tyst bra länge.

 

"jag får höra att jag är bra på att baka och laga mat.. men jag är så självkritisk så jag tycker aldrig att jag är bra på något."

 

Hon tittar på mig och sedan på läkar studenten (som fick vara med idag) "du är otroligt bra på att beskriva, bra på ord så att vi andra får en någorlunda uppfattning om hur du mår Och har det.. Eller hur?" Tittar på läkar studenten, hon håller med. 

 

Men hon har rätt i hur jag mår, jag är trött och riktigt hängig.. 

 

tänk att de är så lätt att sluta drömma, men att sluta oroa sig, stressa och känna press inte alls går att sluta med..