varför samarbetar inte min hjärna och kroppen? 

Hjärnan säger att jag ska hata min kropp, att den är ful och äcklig. Att hela jag är fel. 

 

När jag vaknade i morse ville inte kroppen resa sig upp, trotts att hjärnan gav årder.. Jag känner mig så osynkad och trasig att jag inte med ord kan beskriva den här känslan.

 

Jag har slutat drömma, tänka och fundera över hur framtiden skulle kunna bli, för då kan jag inte bli besviken. 

Jag är redan så jävla arg och besviken över detta, vad jag nu ska kalla det, mitt liv? Vården? Mina tankar?

Vem eller vad som än är boven till att jag lever som jag gör är inte det egentliga relevanta.. Utan det är att jag idags läget vill ha hjälp men känner inte att jag riktigt tas på allvar... Alla skyller på varandra och psyk har inte bestämt vart jag ska ta vägen, bara att jag ska någonstans.

 

Denna vänte tid bryter ner än ännu mer. 

Men jag vet sen en tid tillbaka att jag är min egna fiende.. Men som psykologen sa

"Tankar har en sån kraftig makt, vi inser inte hur starka det faktiskt är och hur de kan styra oss"..