jag vill så gärna hålla min balans.. Låta saker gå framåt, som det har gjort ett tag. Men jag känner hur ångesten sipprar ut i kroppen, ända ut i fingertopparna.. 

 

Jag vill inte falla ner.. Inte nu! 

 

jag försöker hålla fokus, försöker vara positiv och trycka bort allt de sjuhelvetes tankarna som snurrar i huvudet. 

 

Tror detta kallas bakslag och att det är okej att få... Men jag är rädd att sjukdomen tar över och vinner kampen denna gång.. - än en gång.

 

Kvällen slutar i alla fall helt oförväntat, underbart! och när jag stänger dörren bakom mig hos M så lämnar jag ångesten och all skit utanför den...