Mina dagar känns så otroligt värdelösa.. eller ska jag säga meningslösa?

Jag vill ha ett jobb, gå upp tidigt på morgonen och ta bussen till ett arbete där man möter kollegor och ändå har en dag tillsammans. Men just nu klarar jag ju inte av det.

 

Viljan är så jävla stark att den knuffar bort mina tanka om hur jag faktiskt mår. 

Just nu vet jag inte hur jag mår.. Det är tungt att andas, jobbigt att försöka tänka, då tankarna bara kommer in på negativa saker. 

 

Jag började denna Måndag med att vakna i soffan.. Somnade vist i den igår. Jag tittar på klockan, den är sex. Vänder mig om och lyckas somna om. Jag vaknar igen och ser att klockan är 09.30. Går ut till köket och fixar en kopp te.. Kylen är nära in på att eka av tomhet. Precis som jag. 

 

Jag brer en mjuk macka och kryper ner i soffan igen. Sätter på en film på netflix.. ett försök att inte tänka sönder mitt liv just nu. Det går så där. 

 

Efter filmen bestämmer jag mig för att orka ta en dusch. Innan jag hoppar in sms:ar jag M och frågar hur läget är. Vi pratade i går om att ev ses idag. Jag kliver in i duschen och känner hur varmvattnet stöter mot min kropp.. I precis samma sekund börjar jag tänka på tonåren, barndomen, massa minnen kommer upp och blir som en snurrande karusell i huvudet.. Karusellen stannar och de blir bara tomt. Lika tomt som grönalund är just nu.. Plötsligt står jag där igen och tänker på hur fan jag hamnade här..

Hur hamnade jag här?

Hur kunde det bli så här?

När ska det ta slut?

 

Remissen är ju skickad till tvångsenheten men hur lång tid allt tar vet man aldrig. 

Även detta får mig att tänka på hur det kunde hända mig. Är jag lat och dum i huvudet?

Eller är det faktiskt på allvar? 

Att jag tvekat är väl just för att jag är så osäker på mig själv. 

 

Jag har underbara vänner, familj och släkt. Men när vardagen kommer in på så är alla inne i sitt. I fredags träffa jag min bardomsvän Julia, hon bjöd på god middag. Verkligen mysigt!

Lördag var jag på spelkväll/fest hos en annan bardomsvän Soffan. Också otroligt roligt!

Men sen kommer verkligheten ikapp och jag fattar ingen ting. 

Varför är jag så ensam helatiden. Varför har jag sånna jobbiga tankar som jag har?

 

Jag vill bara kunna vakna upp, känna mig trygg, lugn, glad och lycklig.

Men det är så långt borta...