mitt huvud tänker så mycket, det går i 180. Jag vet inte vilka tankar jag ska lyssna på.. Va de värt/rätt av läkaren att ta bort ena medicinen? 

 

Ja, för annars hade inte Huddinge sjukhus tagit emot mig till tvångsenheten.. Och det är dit jag "behöver" enligt mina kontakter inom vården. Så en medecin spelade så stor roll att jag fick trappa ner på den, öka några andra.. Men känner ändå skillnad på hur jag tänker/känner. Mycket mer känslosam igen. 

 

Det känns som allt händer i värdens fart och jag hinner inte tänka till förän några dagar senare.

 

Jag hatar ensamheten, jag hatar att jag lever i skuld.. Ingen säger det till mig, men jag känner det och ångrar några saker så stort att de nu gått över ett år med läkar vård, medeciner, EEG osv m.m..  Men det spelar ingen roll vad för diagnoser jag får/fått eller vad de hittar på undersökningar.. 

 

För saken är den att det är ändå JAG som gjort det... Jag har aldrig kunnat älska mig själv och kommer nog aldrig kunna det heller. Och sen leva med skuldkänslor det är också en kamp För sig... Läkaren, behandlaren och min kontakt person har diskuterat fram och tillbaka väldigt länge vilket ställe som kan hjälpa mig bäst.. 

 

Så nu börjar vi med dysmorfofobi, deppresionen och sociala fobin får vänta.. Samt att de tror att får jag hjälp med den så kommer de andra ev släppa, i alla fall en del. 

 

Jag pendlar väldigt mycket från att må toppen till att sjunka ner djupt i skiten. Men jag fortsätter ändå att kämoa som in i helvete.